Jag slutar
Är det någon som besöker den här sidan längre? Är det någon som kommer att se och kommentera det jag skriver? Äh, det kan göra detsamma. Jag behöver skriva av mig. Det här är nog för övrigt det längsta och mest ostrukturerade inlägg denna blogg någonsin har skådat, eftersom jag bara skrivit på allt eftersom tankarna kommit till mig, utan någon tydlig disposition eller sånt trams. (Bilderna har ingen som helst koppling till texten. Jag hade tråkigt.) Kontentan av det hela är i alla fall följande:
Jag har bestämt mig för att hoppa av musikhögskolan.
Förra veckan (snart förrförra) hade jag höstlov. "Åh, vad bra", tänkte jag, "nu kan jag stanna på skolan och öva i en hel vecka!" Vad som följde var möjligtvis den tråkigaste veckan i mitt liv. När jag kom till skolan på måndagen upptäckte jag att jag var i princip den enda människan kvar på skolan. (Om man räknar bort de byggarbetare som utnyttjade lovet till att byta ut golv och måla dörrar på skolan vill säga...) Hela höstlovsveckan fick jag visserligen en hel del övning gjord, men jag träffade i princip inte en människa. Och nog för att jag ofta trivs väldigt bra i mitt eget sällskap, jag tycker ofta att det är väldigt skönt att få vara ifred ibland, men en hel vecka utan någon vettig mänsklig kontakt var fan för mycket till och med för mig. Jag var nere. Jag kände mig allt mer omotiverad inför att företa mig något konstruktivt, t.ex. övning och läxläsning.
En tjej med en sko på huvudet
Dock fick jag en hel del tid att tänka. Och jag började tänka kring det här med min utbildning och min framtid. Jag kom att ifrågasätta om det verkligen är musiker/musiklärare som jag vill bli när jag blir stor. För om det inte är det så borde jag ju inte gå den här utbildningen. Mitt främsta argument för att bli musiker/musiklärare var att jag tycker att det är sjukt kul med musik, jag älskar att utvecklas på mitt instrument och att spela musik själv och tillsammans med andra, och också att lära mig mer om hur musiken är uppbyggd, hur musiken utvecklats genom tiderna, osv. Jag var rädd för att mista en del av dessa saker om jag inte går den här utbildningen.
Men jag såg också flera anledningar till att hoppa av. Jag har ända sedan jag började i Bollnäs och började öva på allvar lidit av mer eller mindre allvarliga ryggproblem. Om det inte var en del av ryggen som värkte så var det en annan, eller en underarmsmuskel som var jättespänd, eller något annat skit. Jag har tidigt fattat att jag har sämre förutsättningar än de flesta andra för att klara av ett yrkesliv där jag spelar ett instrument på heltid. Men de här två och ett halvt åren har jag jobbat vidare med tanken att om jag jobbar tillräckligt hårt med avslappning, rätt teknik, rätt övningsmetodik mm. så kommer jag förhoppningsvis ha tillräckliga förutsättningar för att en dag kunna överleva som yrkesmusiker. Men nu känns den dagen fortfarande jävligt avlägsen, mycket mer avlägsen än jag trodde att den skulle vara för två år sedan.
Cirka 29 burkar
Jag har under det arbete med avslappning och allt vad fan det heter konstant analyserat hur det där med min rygg och mina ryggproblem egentligen fungerat. Och efter två och ett halvt års analys och en jävla massa tänk har jag kommit fram till slutsatsen att jag alltid kommer att vara tvungen att kämpa emot min kropp för att kunna fortsätta spela. Och att jag alltid kommer att leva med medvetandet om det kan komma en dag då jag inte längre kan spela cello över huvud taget, för att det gör för ont. Jag ser det som mycket sannolikt att denna dag kommer att komma innan jag är 5, om jag fortsätter att spela så mycket som jag måste i ett yrkesliv. Den dag jag inte längre kan spela cello kommer jag att bli väldigt ledsen. Men jag vill inte att den dagen också ska vara den dagen jag inte längre kan utföra mitt yrke. Jag vill inte leva i konstant rädsla för att inte kunna leva ett fullt yrkesliv, att rätt vad det är vara tvungen att avbryta min karriär och försöka hitta något annat vettigt och meningsfullt att försörja mig på de sista femton åren av mitt yrkesliv (om inte mer: jag tvivlar på att pensionsåldern kommer att förbli lika låg som den är idag).
Under de två veckor som gått sedan den här frågeställningen ("Är det verkligen det här jag vill göra?") började formas i mitt huvud har det sakta men väldigt säkert formats ett svar. Och nu har jag bestämt mig. Jag slutar. Jag vill inte bli yrkescellist. Men jag tänker fanimej fortsätta att vara cellist, och utvecklas som cellist, så länge jag kan.
Det känns ganska bra. Det känns alltid bättre när man har fattat ett beslut än när man är inne i själva beslutsprocessen. Jag kommer att gå kvar i Odense resten av höstterminen. I vår kommer jag att bo hemma i Borlänge, och förhoppningsvis jobba och tjäna lite pengar. Det kommer vara urtrist att bo hemma igen, jag kommer säkerligen känna mig instängd och rastlös. Till hösten nästa år börjar jag nog på en helt annan utbildning, antagligen något med språk, kan ni se mig som tysklärare t.ex.? Det kan jag iaf.
Det kommer ärligt talat också bli skönt att bo i Sverige igen, det här med danska har visat sig svårare än jag tror. Visst, att hålla ett enklare samtal går väl bra, men jag kan inte föra några längre resonemang av något slag, jag kan för tusan inte säga emot när någon säger något jag inte håller med om, för jag vet att jag kommer inte kunna argumentera för min ståndpunkt. Och det är fan frustrerande, det känns som att min intelligens sjunkit med en miljard procent i och med att jag förlorat verktyget att kunna uttrycka mig som folk. Jag kommer att bo mycket längre ifrån Henning och de av mina vänner som bor i Malmö. Det suger. Balle. Å andra sidan kommer jag att bo närmre de av mina vänner som bor i Dalarnadalarnadalarna och Bollnäs.
Gimli
Imorgon ska jag gå till receptionen och berätta att jag slutar och be om ett intyg på att jag gått här så att jag kan få CSN i framtiden. Och så måste jag säga upp lägenhet. Och fixa med flytt. Och en massa annat skit. Fan. Jag har ingen energi till allt jävla meck. Jag har dåligt med energi och motivation överlag nuförin. Idag skulle jag t.ex. ha övat. Det har jag inte gjort. Jag har kollat på South Park.
Oj. Det här inlägget blev långt. En kompakt textmassa. Jag klämmer in några fina bilder för att göra det mindre tråkigt att se på.
Tjejen med tandborsten. För att det är en så bra bild.
Hälsningar Paul
Jag har bestämt mig för att hoppa av musikhögskolan.
Förra veckan (snart förrförra) hade jag höstlov. "Åh, vad bra", tänkte jag, "nu kan jag stanna på skolan och öva i en hel vecka!" Vad som följde var möjligtvis den tråkigaste veckan i mitt liv. När jag kom till skolan på måndagen upptäckte jag att jag var i princip den enda människan kvar på skolan. (Om man räknar bort de byggarbetare som utnyttjade lovet till att byta ut golv och måla dörrar på skolan vill säga...) Hela höstlovsveckan fick jag visserligen en hel del övning gjord, men jag träffade i princip inte en människa. Och nog för att jag ofta trivs väldigt bra i mitt eget sällskap, jag tycker ofta att det är väldigt skönt att få vara ifred ibland, men en hel vecka utan någon vettig mänsklig kontakt var fan för mycket till och med för mig. Jag var nere. Jag kände mig allt mer omotiverad inför att företa mig något konstruktivt, t.ex. övning och läxläsning.
En tjej med en sko på huvudet
Dock fick jag en hel del tid att tänka. Och jag började tänka kring det här med min utbildning och min framtid. Jag kom att ifrågasätta om det verkligen är musiker/musiklärare som jag vill bli när jag blir stor. För om det inte är det så borde jag ju inte gå den här utbildningen. Mitt främsta argument för att bli musiker/musiklärare var att jag tycker att det är sjukt kul med musik, jag älskar att utvecklas på mitt instrument och att spela musik själv och tillsammans med andra, och också att lära mig mer om hur musiken är uppbyggd, hur musiken utvecklats genom tiderna, osv. Jag var rädd för att mista en del av dessa saker om jag inte går den här utbildningen.
Men jag såg också flera anledningar till att hoppa av. Jag har ända sedan jag började i Bollnäs och började öva på allvar lidit av mer eller mindre allvarliga ryggproblem. Om det inte var en del av ryggen som värkte så var det en annan, eller en underarmsmuskel som var jättespänd, eller något annat skit. Jag har tidigt fattat att jag har sämre förutsättningar än de flesta andra för att klara av ett yrkesliv där jag spelar ett instrument på heltid. Men de här två och ett halvt åren har jag jobbat vidare med tanken att om jag jobbar tillräckligt hårt med avslappning, rätt teknik, rätt övningsmetodik mm. så kommer jag förhoppningsvis ha tillräckliga förutsättningar för att en dag kunna överleva som yrkesmusiker. Men nu känns den dagen fortfarande jävligt avlägsen, mycket mer avlägsen än jag trodde att den skulle vara för två år sedan.
Cirka 29 burkar
Jag har under det arbete med avslappning och allt vad fan det heter konstant analyserat hur det där med min rygg och mina ryggproblem egentligen fungerat. Och efter två och ett halvt års analys och en jävla massa tänk har jag kommit fram till slutsatsen att jag alltid kommer att vara tvungen att kämpa emot min kropp för att kunna fortsätta spela. Och att jag alltid kommer att leva med medvetandet om det kan komma en dag då jag inte längre kan spela cello över huvud taget, för att det gör för ont. Jag ser det som mycket sannolikt att denna dag kommer att komma innan jag är 5, om jag fortsätter att spela så mycket som jag måste i ett yrkesliv. Den dag jag inte längre kan spela cello kommer jag att bli väldigt ledsen. Men jag vill inte att den dagen också ska vara den dagen jag inte längre kan utföra mitt yrke. Jag vill inte leva i konstant rädsla för att inte kunna leva ett fullt yrkesliv, att rätt vad det är vara tvungen att avbryta min karriär och försöka hitta något annat vettigt och meningsfullt att försörja mig på de sista femton åren av mitt yrkesliv (om inte mer: jag tvivlar på att pensionsåldern kommer att förbli lika låg som den är idag).
Under de två veckor som gått sedan den här frågeställningen ("Är det verkligen det här jag vill göra?") började formas i mitt huvud har det sakta men väldigt säkert formats ett svar. Och nu har jag bestämt mig. Jag slutar. Jag vill inte bli yrkescellist. Men jag tänker fanimej fortsätta att vara cellist, och utvecklas som cellist, så länge jag kan.
Det känns ganska bra. Det känns alltid bättre när man har fattat ett beslut än när man är inne i själva beslutsprocessen. Jag kommer att gå kvar i Odense resten av höstterminen. I vår kommer jag att bo hemma i Borlänge, och förhoppningsvis jobba och tjäna lite pengar. Det kommer vara urtrist att bo hemma igen, jag kommer säkerligen känna mig instängd och rastlös. Till hösten nästa år börjar jag nog på en helt annan utbildning, antagligen något med språk, kan ni se mig som tysklärare t.ex.? Det kan jag iaf.
Det kommer ärligt talat också bli skönt att bo i Sverige igen, det här med danska har visat sig svårare än jag tror. Visst, att hålla ett enklare samtal går väl bra, men jag kan inte föra några längre resonemang av något slag, jag kan för tusan inte säga emot när någon säger något jag inte håller med om, för jag vet att jag kommer inte kunna argumentera för min ståndpunkt. Och det är fan frustrerande, det känns som att min intelligens sjunkit med en miljard procent i och med att jag förlorat verktyget att kunna uttrycka mig som folk. Jag kommer att bo mycket längre ifrån Henning och de av mina vänner som bor i Malmö. Det suger. Balle. Å andra sidan kommer jag att bo närmre de av mina vänner som bor i Dalarnadalarnadalarna och Bollnäs.
Gimli
Imorgon ska jag gå till receptionen och berätta att jag slutar och be om ett intyg på att jag gått här så att jag kan få CSN i framtiden. Och så måste jag säga upp lägenhet. Och fixa med flytt. Och en massa annat skit. Fan. Jag har ingen energi till allt jävla meck. Jag har dåligt med energi och motivation överlag nuförin. Idag skulle jag t.ex. ha övat. Det har jag inte gjort. Jag har kollat på South Park.
Oj. Det här inlägget blev långt. En kompakt textmassa. Jag klämmer in några fina bilder för att göra det mindre tråkigt att se på.
Tjejen med tandborsten. För att det är en så bra bild.
Hälsningar Paul
OMFG.
a new beggining
Hej hallå!
Idag är det dags för instrumentvård. Vilket jag kan typ noll om, så jag måste använda mig av internet till hjälp. Så jag inte plockar fram t-röden liksom. (vilket är räddaren i nöden ifall ens pojkvän spiller ut lackbets på plastgolvet i hallen i ens hyresrätt för övrigt)
Jag känner mig lite smått dum då man i snart 13 år har hållt på med instrumentet i fråga men inte riktigt har koll på hur allt ska gå till. Lite har man ju snappat upp, men med kulturskolan och frökens undervisning har det inte direkt blivit mycket. Som fröken säger så anser ju hon sig vara den sämsta fiolfröken i fråga om att ta hand om sitt instrument.
Något jag iallafall kan säga: cellisterna och kontrabasisterna har rätt. DAMP-IT is the shit. Inge övertalade mig att införskaffa en sådan (övertala och övertala, han uttryckte sig som så att jag var dum i huvudet som inte hade en under denna vinter, och sade att jag skulle beställa en sådan senast samma dag!!!! typ.) då det dels förhindrade sprickorna, men också förbättrar klangen. Och det föll jag för, pladask! Det är som det här med att borsta tänderna, undersökningarna säger att de flesta inte borstar två ggr om dagen, utan en, och det på morgonen! Man vill inte motverka karies, utan man vill ha en vettig andedräkt. Och det märks på reklamerna för övrigt. Nu måste vi ha en bild som har med tänder att göra:
I vilket fall var det typ samma effekt med damp-it och tandkräm för mig - jag kände mig inte så mycket lugnare och gladare angående sprickrisken, men jag blev oh så glad för den förbättrade klangen! För det är skillnad, den är mycket fylligare efter att man använt damp-it över natten än när man inte gjort det. Inge beskrev det som att träet hade en helt annan möjlighet att röra sig när det var slapp vara supertörrt, och det låter ju vettigt.
Så, har du ingen damp-it, köp den och få bättre klang i instrumentet!
Jag har köpt ett nytt hakstöd, så jäkla snyggt det matchar fiolen också! Så nu ska jag sätta på lite kork på det och sen skruva och ta-da, en komplett assnygg fiol! :D Som jag sade till Elin, då har man inte åkt till Stockholm i onödan, då har jag iaf fått med mig ett nytt hakstöd hem. Plus lite kritik om sitt spel från juryordförande, då vet man vad man har att jobba på (och det visste jag redan iofs).
Jaja, åter till instrumentvården, hur gör djur? Det vill säga du. Jag behöver massa tips!
Just ja, något annat som är helt fucking underbart är pirastros strängrengöring. Det är som att spela på fräscha strängar med nytaglad stråke efter att man använt den!! Tips tips tips.
Berätta hur jag ska göra!
Puss och kram, Ellen
Idag är det dags för instrumentvård. Vilket jag kan typ noll om, så jag måste använda mig av internet till hjälp. Så jag inte plockar fram t-röden liksom. (vilket är räddaren i nöden ifall ens pojkvän spiller ut lackbets på plastgolvet i hallen i ens hyresrätt för övrigt)
Jag känner mig lite smått dum då man i snart 13 år har hållt på med instrumentet i fråga men inte riktigt har koll på hur allt ska gå till. Lite har man ju snappat upp, men med kulturskolan och frökens undervisning har det inte direkt blivit mycket. Som fröken säger så anser ju hon sig vara den sämsta fiolfröken i fråga om att ta hand om sitt instrument.
Något jag iallafall kan säga: cellisterna och kontrabasisterna har rätt. DAMP-IT is the shit. Inge övertalade mig att införskaffa en sådan (övertala och övertala, han uttryckte sig som så att jag var dum i huvudet som inte hade en under denna vinter, och sade att jag skulle beställa en sådan senast samma dag!!!! typ.) då det dels förhindrade sprickorna, men också förbättrar klangen. Och det föll jag för, pladask! Det är som det här med att borsta tänderna, undersökningarna säger att de flesta inte borstar två ggr om dagen, utan en, och det på morgonen! Man vill inte motverka karies, utan man vill ha en vettig andedräkt. Och det märks på reklamerna för övrigt. Nu måste vi ha en bild som har med tänder att göra:
I vilket fall var det typ samma effekt med damp-it och tandkräm för mig - jag kände mig inte så mycket lugnare och gladare angående sprickrisken, men jag blev oh så glad för den förbättrade klangen! För det är skillnad, den är mycket fylligare efter att man använt damp-it över natten än när man inte gjort det. Inge beskrev det som att träet hade en helt annan möjlighet att röra sig när det var slapp vara supertörrt, och det låter ju vettigt.
Så, har du ingen damp-it, köp den och få bättre klang i instrumentet!
Jag har köpt ett nytt hakstöd, så jäkla snyggt det matchar fiolen också! Så nu ska jag sätta på lite kork på det och sen skruva och ta-da, en komplett assnygg fiol! :D Som jag sade till Elin, då har man inte åkt till Stockholm i onödan, då har jag iaf fått med mig ett nytt hakstöd hem. Plus lite kritik om sitt spel från juryordförande, då vet man vad man har att jobba på (och det visste jag redan iofs).
Jaja, åter till instrumentvården, hur gör djur? Det vill säga du. Jag behöver massa tips!
Just ja, något annat som är helt fucking underbart är pirastros strängrengöring. Det är som att spela på fräscha strängar med nytaglad stråke efter att man använt den!! Tips tips tips.
Berätta hur jag ska göra!
Puss och kram, Ellen
snart är det slut, på riktigt
Hej på er! Dags för mitt första inlägg på en blogg, nånsin. Nu vet jag inte hur bra man kan styckeindela på en telefon heller.
Jag sitter på musikhögskolan i göteborg igen. Har gjort alla mina spelprov, ensembleledning och gruppledning. Nu är det bara gehörsprov klockan 17.00, och satslära imorgon kvar. Så jävla skönt att kunna koppla bort allt spel, jag vet att jag kommer klara dom bitarna jag har kvar.
Hoppas ni som fortfarande gör alla cprov hit och lprov dit klarar er bra. Grattis paul till odense också, fint som fan! På söndag åker jag till england, då blir det bara öl och hångel. Ha det bra! Martin
22-3-10
"Benny är påväg till sin tvärflöjtslektion. Han öppnar dören från sitt övningsrum ut till övningskoridoren. Ett kaous av ljud från jazzgitarrer och trumvirvlar möter honom från de så extremt lyhörda övningsrummen. Flinka små fiolfingrar rusar över greppbrädorna, tjocka okontrolerbara korvfingrar som flitigt arbetar sig igenom fingertekniksetyder av Schumann och Brhams.
Benny suckar. Han har valt fel branch känner han."
/m
Benny suckar. Han har valt fel branch känner han."
/m
turbogemeeeeensaaaaaaaam!
FAN VAD BRA ALLA ÄR!!!!
Det här kommer bli episkt. Bollnäs tar över hela intagen på alla musikhögskolor (om vi nu kan klona oss)
HÖHÖ. Nej men seriöst, alla spelar så himla bra nu, det kommer gå så jävla bra!
Puss och kram, vi ses i Sverige!
/Ellen
Det här kommer bli episkt. Bollnäs tar över hela intagen på alla musikhögskolor (om vi nu kan klona oss)
HÖHÖ. Nej men seriöst, alla spelar så himla bra nu, det kommer gå så jävla bra!
Puss och kram, vi ses i Sverige!
/Ellen
Kära kamrater
Här sitter då jag, istället för att öva. Och det borde jag verkligen. På Mozarts andra sats kadens. Vill ni lyssna på den kan ni göra det här: (helt okänd människa som jag inte är helt överväldigad av hur han framför den, men typ en av de få som finns på youtuben som inte är Heifetz cpsnabba virtuosa variant)
http://www.youtube.com/watch?v=CufETc5Kkys
kolla 5:00 och framåt
Dessa dubbelgrepp! Fy och åh.
Och så hittade jag en bok på biblioteket om fioleri. Den var ganska intressant. En väg till fiolen heter den och är författad av Kato Havas. Give it a try. Mycket bra.
Nu ska jag skärpa mig. Puss och kram,
Ellen
http://www.youtube.com/watch?v=CufETc5Kkys
kolla 5:00 och framåt
Dessa dubbelgrepp! Fy och åh.
Och så hittade jag en bok på biblioteket om fioleri. Den var ganska intressant. En väg till fiolen heter den och är författad av Kato Havas. Give it a try. Mycket bra.
Nu ska jag skärpa mig. Puss och kram,
Ellen
Fy fan!
Fy fan i helvete för musikhögskolorna! De segar som faaan med att skicka ut kallelser till proven. Det vore ju gött att kunna köpa tågbiljetter i tid och förbereda sig mentalt på när man ska vara var, osv. Men det skiter de tydligen i.
Nu har jag hur som helst (till slut, och inte en dag för tidigt) fått något slags livstecken från alla, utom Kungliga Musikhögskolan i Fjollträsk. Och fy fan i helvete för skolor som inte kommunicerar med varandra så att proven krockar! De vill alltså att jag ska vara i Göteborg på måndag och tisdag, stressa som fan till Örebro till prov på onsdag, för att sedan åka till Malmö. Sträckan Örebro-Göteborg-Malmö vore verkligen att föredra framför Göteborg-Örebro-Malmö. Som det är nu lutar det åt att jag inte söker Göteborg, spar tusen spänn och slipper magsår.
Hur går det för er andra? Lackar ni också?
Jag lackar. Fy fan.
Paul BögMaulSaul
Paul, jag får inte kommentera på ditt inlägg, det är 404! hahahaha. så då gör jag det här istället
Vilka äckliga tider ni stackars cellister har fått, på fiolsidan är det hur bra som helst! söker du musiker eller lärare överallt eller both? för då kanske jag kan förstå om det är fler krockar...
När var det Malmö? du har inte funderat på att ringa Örebro och höra om de kan någon annan dag? Jag tror de är de som är mest medgörliga av musikhögskolorna.
för övrigt så mailade jag gbg med två frågor, fick svar på en utav dem. FUCK THEM. :(
puss och kram, Ellen
Nu har jag hur som helst (till slut, och inte en dag för tidigt) fått något slags livstecken från alla, utom Kungliga Musikhögskolan i Fjollträsk. Och fy fan i helvete för skolor som inte kommunicerar med varandra så att proven krockar! De vill alltså att jag ska vara i Göteborg på måndag och tisdag, stressa som fan till Örebro till prov på onsdag, för att sedan åka till Malmö. Sträckan Örebro-Göteborg-Malmö vore verkligen att föredra framför Göteborg-Örebro-Malmö. Som det är nu lutar det åt att jag inte söker Göteborg, spar tusen spänn och slipper magsår.
Hur går det för er andra? Lackar ni också?
Jag lackar. Fy fan.
Paul BögMaulSaul
Paul, jag får inte kommentera på ditt inlägg, det är 404! hahahaha. så då gör jag det här istället
Vilka äckliga tider ni stackars cellister har fått, på fiolsidan är det hur bra som helst! söker du musiker eller lärare överallt eller both? för då kanske jag kan förstå om det är fler krockar...
När var det Malmö? du har inte funderat på att ringa Örebro och höra om de kan någon annan dag? Jag tror de är de som är mest medgörliga av musikhögskolorna.
för övrigt så mailade jag gbg med två frågor, fick svar på en utav dem. FUCK THEM. :(
puss och kram, Ellen
ladda upp...
Nu i helgen har jag tre dagars intensivkurs med min fina lärare och två andra tjejer. Åtta lektioner på tre dagar, prat om övning och liknande samt mys med fioldvds väntar enligt honom. Det låter helt sjukt bra.
Samtidigt är jag skitseg med övningen nu. Vaknar och mina handleder och fingrar känns åt helvete. Somnar om. Vaknar och tror jag är sjuk. Somnar om. Tvingar mig upp, känner mig helt okay, men har ändå inte kommit igång med övning på snart två timmar... Jag tror det är dags att ladda upp.
Hur ska ni ladda upp?
Såhär ska jag ladda upp; gå ner i övningstid, sluta räkna timmar, trappa ned på tekniken, sluta stressa, sova mer (LÄGG DIG I TID NÅGON GÅNG DÅ, för tusan!) och spela spela spela :) Just det, byta till nya strängar också!
Jag ser nästan lite fram emot det här... Jag kommer aldrig ifrån att jag älskar att spela upp, även om det är inför en jury :P Men då ska det iofs gå bra också...
PUSS OCH KRAM, vi är bäst!
/Ellen
Samtidigt är jag skitseg med övningen nu. Vaknar och mina handleder och fingrar känns åt helvete. Somnar om. Vaknar och tror jag är sjuk. Somnar om. Tvingar mig upp, känner mig helt okay, men har ändå inte kommit igång med övning på snart två timmar... Jag tror det är dags att ladda upp.
Hur ska ni ladda upp?
Såhär ska jag ladda upp; gå ner i övningstid, sluta räkna timmar, trappa ned på tekniken, sluta stressa, sova mer (LÄGG DIG I TID NÅGON GÅNG DÅ, för tusan!) och spela spela spela :) Just det, byta till nya strängar också!
Jag ser nästan lite fram emot det här... Jag kommer aldrig ifrån att jag älskar att spela upp, även om det är inför en jury :P Men då ska det iofs gå bra också...
PUSS OCH KRAM, vi är bäst!
/Ellen
sjunga före
Sjunga före är ju den magiska formeln, och Inge uppmanar mig ständigt. Jag kan erkänna att jag fuskar lite med det, men jag fick en uppenbarelse på senaste lektionen med Inge (som verkligen gick sisådär).
Jag sjunger som jag spelar.
Och det här är sjukt jävla jobbigt. Jag kan inte riktigt sjunga före. Det var en passage som jag spelade i Mozart A-durs andra sats, Inge stoppade mig och sjöng för mig precis hur jag hade spelat. "Så där sjunger ingen", kommenterade han sedan det med.
Det var då det slog mig - jag sjunger ju så!
Total förvirrelse. Men jag har funderat lite på det här. Jag tror att det har mycket att göra med mina tekniker för att memorera stycken. I mitt huvud har jag då melodin, och där har jag alla upp- och nedstråk, alla lägesväxlingar och de karakteristiska sätt de låter för att jag på så sätt minns var jag byter stråk eller läge och så vidare.
Fy i helvete. Jag måste ändra på detta. För nu sjunger jag som jag spelar fiol, för min egen tydlighets skull. Hur ska jag bryta detta mönster så jag kan spela som man sjunger istället? Jag tror bara att jag har medvetenheten om det är en klar förbättring... Men. Vadan!
Ojojoj.
/Ellen
Jag sjunger som jag spelar.
Och det här är sjukt jävla jobbigt. Jag kan inte riktigt sjunga före. Det var en passage som jag spelade i Mozart A-durs andra sats, Inge stoppade mig och sjöng för mig precis hur jag hade spelat. "Så där sjunger ingen", kommenterade han sedan det med.
Det var då det slog mig - jag sjunger ju så!
Total förvirrelse. Men jag har funderat lite på det här. Jag tror att det har mycket att göra med mina tekniker för att memorera stycken. I mitt huvud har jag då melodin, och där har jag alla upp- och nedstråk, alla lägesväxlingar och de karakteristiska sätt de låter för att jag på så sätt minns var jag byter stråk eller läge och så vidare.
Fy i helvete. Jag måste ändra på detta. För nu sjunger jag som jag spelar fiol, för min egen tydlighets skull. Hur ska jag bryta detta mönster så jag kan spela som man sjunger istället? Jag tror bara att jag har medvetenheten om det är en klar förbättring... Men. Vadan!
Ojojoj.
/Ellen
Mitt lidande är nu slut
Kära vänner,
det här kommer kanske lite som en chock för er men jag har beslutat mig för att hoppa av.
Varför? Många olika orsaker har lett fram till det. Själva tanken att man faktiskt kan sluta har inte kommit till mig förrän den senaste veckan men när jag väl hade börjat smaka på den kändes det helt rätt.
Någon jämförde det lite med en jordbävning, många många små saker som sker utan att man märker det men till slut brister det och då är det självklart vad som händer.
Jag är en person med väldigt breda intressen, musik är bara en av dem. Tyvärr har jag allt eftersom terminen gått insett att det roliga i musiken försvinner mer och mer och att pressen, det oändliga presterandet och mål som känns allt annat än uppnåeliga har tagit över. Jag älskar musik. och just därför kan jag inte hålla på med det proffessionellt.
Jag saknar så mycket känslan av att bli faschinerad av hur saker i naturen hänger ihop med varandra, känslan av att ha ett mål framför sig som man uppnår och sedan kan lämna något bakom sig. Känslan av att få ny kunskap. Till hösten blir det en ny utbildning, naturvetenskapligt. Och så en trevlig orkester att spela i på fritiden enbart för mitt eget nöjes skull.Kanske är det det att jag vet att det finns så mycket annat som skulle passa mig lika bra och som jag hellre arbetar med som gjorde att jag vågade ta steget.
Just nu är jag alltså arbetslös och skulle kunna vara panikslagen och rädd men jag är så fruktansvärt lättad och ser plötsligt massor av möjligheter med livet, till skillnad från i höstas då jag bara såg begränsningar, kunde inte göra något jag ville för jag kände mig tvungen att öva. jag är befriad och jag är glad.
Däremot ångrar jag ingenting av den tid som jag har satsat på musiken. Jag har lärt mig så otroligt mycket och lärt känna de bästa av människor. Jag ser det som en fin tid som nu är förbi men som jag alltid kommer bära med mig och se tillbaka på med glädje.
Alla ni där ute som övar, kämpa på! Det passade inte mig men jag är övertygad om att ni, om ni bara vill, kommer klara det här alldeles fantastiskt bra. Det är superkul att gå musikhögskola, trots allt.
Vi ses på sökningarna!
Stora kramar
er violast
det här kommer kanske lite som en chock för er men jag har beslutat mig för att hoppa av.
Varför? Många olika orsaker har lett fram till det. Själva tanken att man faktiskt kan sluta har inte kommit till mig förrän den senaste veckan men när jag väl hade börjat smaka på den kändes det helt rätt.
Någon jämförde det lite med en jordbävning, många många små saker som sker utan att man märker det men till slut brister det och då är det självklart vad som händer.
Jag är en person med väldigt breda intressen, musik är bara en av dem. Tyvärr har jag allt eftersom terminen gått insett att det roliga i musiken försvinner mer och mer och att pressen, det oändliga presterandet och mål som känns allt annat än uppnåeliga har tagit över. Jag älskar musik. och just därför kan jag inte hålla på med det proffessionellt.
Jag saknar så mycket känslan av att bli faschinerad av hur saker i naturen hänger ihop med varandra, känslan av att ha ett mål framför sig som man uppnår och sedan kan lämna något bakom sig. Känslan av att få ny kunskap. Till hösten blir det en ny utbildning, naturvetenskapligt. Och så en trevlig orkester att spela i på fritiden enbart för mitt eget nöjes skull.Kanske är det det att jag vet att det finns så mycket annat som skulle passa mig lika bra och som jag hellre arbetar med som gjorde att jag vågade ta steget.
Just nu är jag alltså arbetslös och skulle kunna vara panikslagen och rädd men jag är så fruktansvärt lättad och ser plötsligt massor av möjligheter med livet, till skillnad från i höstas då jag bara såg begränsningar, kunde inte göra något jag ville för jag kände mig tvungen att öva. jag är befriad och jag är glad.
Däremot ångrar jag ingenting av den tid som jag har satsat på musiken. Jag har lärt mig så otroligt mycket och lärt känna de bästa av människor. Jag ser det som en fin tid som nu är förbi men som jag alltid kommer bära med mig och se tillbaka på med glädje.
Alla ni där ute som övar, kämpa på! Det passade inte mig men jag är övertygad om att ni, om ni bara vill, kommer klara det här alldeles fantastiskt bra. Det är superkul att gå musikhögskola, trots allt.
Vi ses på sökningarna!
Stora kramar
er violast
som nu är friiiiiiiii!
Plötsligt händer det!
Ibland, när man sitter där i övningsrummet, lossnar något. Något som man suttit och harvat jättelänge funkar plötsligt, och man blir jätteglad! Vissa gånger är det till och med något stort som lossnar, någon aspekt av ens övande som man inte riktigt fått grepp om blir helt plötsligt mycket tydligare, och det känns som att det läggs till en till dimension till ens spelande. Senast det hände mig var i somras. Jag hade övat på mitt vibrato - och på att hålla fokus på mitt vibrato medan jag övade - hela våren. Och plötsligt en dag funkade allt bara så jävla mycket bättre! Jag hade helt plötsligt koll på mitt vibrato medan jag övade, och med den kollen kunde jag kontrollera vibratot och lättare bestämma själv hur jag ville ha det på olika ställen. Allt blev genast så mycket bättre!
Idag är ännu en sån dag! Jag satt och övade på Elgar, med (om jag minns rätt) Karins lärares tips i bakhuvudet: "Sjung frasen!" Så jag sjöng en fras (starkt och uttrycksfullt!; Ellika, som satt i rummet intill, undrade nog vad jag höll på med), och försökte lyssna och bestämma ungefär hur jag ville ha den, vart den skulle gå, var man kunde dra, osv. Sedan spelade jag, och försökte härma det jag sjungit. Det har jag gjort förr också, men idag hände något speciellt. Jag fick helt plötsligt mycket bättre koll på hur jag fraserade, min medvetenhet för fraseringen ökades. Och med detta öppnades ännu en dimension för mig, jag har ett till verktyg för att göra mina stycken bättre!
Det känns så jävla bra!
Karin! Din lärare är så jävla bra!
Kaffepigga hälsningar
Paul
dåligt samvete?
När är det egentligen okay att ha dåligt samvete för missade övningstimmar? Och när ska man ha dåligt samvete?
Jag har säkert sovit bort, få se nu, sju timmars övningstid den här veckan. Visst att jag känt mig småkrass, men det är liksom inte okay! Hade det inte varit för att jag jobbar hade jag förmodligen kunnat öva ändå, men nu så är det övningen som blir lidande av mitt enorma sömnbehov och oförmåga att lägga mig i tid.
Är det rätt då att få dåligt samvete?
Har förresten ett fett övningsschema för jullovet och bara fem heldagar under tre veckor att jobba. Men sen är det alla dessa röda dagar då man förväntas umgås. Crap. ;)
/Ellen
Jag har säkert sovit bort, få se nu, sju timmars övningstid den här veckan. Visst att jag känt mig småkrass, men det är liksom inte okay! Hade det inte varit för att jag jobbar hade jag förmodligen kunnat öva ändå, men nu så är det övningen som blir lidande av mitt enorma sömnbehov och oförmåga att lägga mig i tid.
Är det rätt då att få dåligt samvete?
Har förresten ett fett övningsschema för jullovet och bara fem heldagar under tre veckor att jobba. Men sen är det alla dessa röda dagar då man förväntas umgås. Crap. ;)
/Ellen
Såatteee...
Bra fest i lördags?
Paul
Paul
klarinettist wtfist?!
Och Ellens fiollärare sade att hon skulle passa bra som.... klarinettist! För att jag var så roligt byggd med mina låga axlar. Tack, tänkte jag då. Men nu var jag där.
Jag blir så förvirrad av varje fiollektion. Det är liksom upp-och-ner-kommentarer hela tiden på något vis. Att jag är mer byggd för att spela klarinett, att jag får spänningar i mina armar. Att jag är otroligt receptiv och att jag ska fortsätta spela fiol och hitta en bra lärare oavsett hur det går på sökningarna för då kan jag bli bra sjukt snabbt. Att jag inte hör hur det låter. Att jag kan spela jättebra om jag får veta hur det ska låta, trots mina spänningar. Återigen att jag är himla receptiv, en av de få. Att det är synd att jag har så mycket teknikfel. Att jag borde söka Norge också så jag åtminstone kommer in någonstans. Att det är så mycket mygel med sökningarna. Att jag borde ha ett back-up-stycke med Bruch. Att det kommer gå bra med Bruch. Återigen att jag är så sjukt receptiv. Att jag är spänd.
Och så går det runt så. Jag fattar ingenting til slut! Vad menar han? Jag fungerar för simpelt, här ger han mig en gråskala över mitt spel och jag vill veta om det är svart eller vitt, är det bra eller inte?!
Antingen är han sjukt ärlig hela tiden i det han säger, eller så försöker han få mig att slita hårdare. Eller något. Vibratot, klangen och stråkhanden har blivit bättre, men det var ju skräp från början så? Eller?
Jag fattar ingenting.
Det är hemskt frustrerande. Just nu vill jag bara veta om jag ens kan tro på mig själv. Sliter jag för någonting som är helt omöjligt nu?
Det är nog mest decembervädret. Jag blir så jäkla trött.
Återvändare!
Puss, Ellen
Jag blir så förvirrad av varje fiollektion. Det är liksom upp-och-ner-kommentarer hela tiden på något vis. Att jag är mer byggd för att spela klarinett, att jag får spänningar i mina armar. Att jag är otroligt receptiv och att jag ska fortsätta spela fiol och hitta en bra lärare oavsett hur det går på sökningarna för då kan jag bli bra sjukt snabbt. Att jag inte hör hur det låter. Att jag kan spela jättebra om jag får veta hur det ska låta, trots mina spänningar. Återigen att jag är himla receptiv, en av de få. Att det är synd att jag har så mycket teknikfel. Att jag borde söka Norge också så jag åtminstone kommer in någonstans. Att det är så mycket mygel med sökningarna. Att jag borde ha ett back-up-stycke med Bruch. Att det kommer gå bra med Bruch. Återigen att jag är så sjukt receptiv. Att jag är spänd.
Och så går det runt så. Jag fattar ingenting til slut! Vad menar han? Jag fungerar för simpelt, här ger han mig en gråskala över mitt spel och jag vill veta om det är svart eller vitt, är det bra eller inte?!
Antingen är han sjukt ärlig hela tiden i det han säger, eller så försöker han få mig att slita hårdare. Eller något. Vibratot, klangen och stråkhanden har blivit bättre, men det var ju skräp från början så? Eller?
Jag fattar ingenting.
Det är hemskt frustrerande. Just nu vill jag bara veta om jag ens kan tro på mig själv. Sliter jag för någonting som är helt omöjligt nu?
Det är nog mest decembervädret. Jag blir så jäkla trött.
Återvändare!
Puss, Ellen
