allt lidande är snart slut

Är det någon som besöker den här sidan längre? Är det någon som kommer att se och kommentera det jag skriver? Äh, det kan göra detsamma. Jag behöver skriva av mig. Det här är nog för övrigt det längsta och mest ostrukturerade inlägg denna blogg någonsin har skådat, eftersom jag bara skrivit på allt eftersom tankarna kommit till mig, utan någon tydlig disposition eller sånt trams. (Bilderna har ingen som helst koppling till texten. Jag hade tråkigt.) Kontentan av det hela är i alla fall följande:

Jag har bestämt mig för att hoppa av musikhögskolan.

Förra veckan (snart förrförra) hade jag höstlov. "Åh, vad bra", tänkte jag, "nu kan jag stanna på skolan och öva i en hel vecka!" Vad som följde var möjligtvis den tråkigaste veckan i mitt liv. När jag kom till skolan på måndagen upptäckte jag att jag var i princip den enda människan kvar på skolan. (Om man räknar bort de byggarbetare som utnyttjade lovet till att byta ut golv och måla dörrar på skolan vill säga...) Hela höstlovsveckan fick jag visserligen en hel del övning gjord, men jag träffade i princip inte en människa. Och nog för att jag ofta trivs väldigt bra i mitt eget sällskap, jag tycker ofta att det är väldigt skönt att få vara ifred ibland, men en hel vecka utan någon vettig mänsklig kontakt var fan för mycket till och med för mig. Jag var nere. Jag kände mig allt mer omotiverad inför att företa mig något konstruktivt, t.ex. övning och läxläsning.


En tjej med en sko på huvudet

Dock fick jag en hel del tid att tänka. Och jag började tänka kring det här med min utbildning och min framtid. Jag kom att ifrågasätta om det verkligen är musiker/musiklärare som jag vill bli när jag blir stor. För om det inte är det så borde jag ju inte gå den här utbildningen. Mitt främsta argument för att bli musiker/musiklärare var att jag tycker att det är sjukt kul med musik, jag älskar att utvecklas på mitt instrument och att spela musik själv och tillsammans med andra, och också att lära mig mer om hur musiken är uppbyggd, hur musiken utvecklats genom tiderna, osv. Jag var rädd för att mista en del av dessa saker om jag inte går den här utbildningen.

Men jag såg också flera anledningar till att hoppa av. Jag har ända sedan jag började i Bollnäs och började öva på allvar lidit av mer eller mindre allvarliga ryggproblem. Om det inte var en del av ryggen som värkte så var det en annan, eller en underarmsmuskel som var jättespänd, eller något annat skit. Jag har tidigt fattat att jag har sämre förutsättningar än de flesta andra för att klara av ett yrkesliv där jag spelar ett instrument på heltid. Men de här två och ett halvt åren har jag jobbat vidare med tanken att om jag jobbar tillräckligt hårt med avslappning, rätt teknik, rätt övningsmetodik mm. så kommer jag förhoppningsvis ha tillräckliga förutsättningar för att en dag kunna överleva som yrkesmusiker. Men nu känns den dagen fortfarande jävligt avlägsen, mycket mer avlägsen än jag trodde att den skulle vara för två år sedan.


Cirka 29 burkar

Jag har under det arbete med avslappning och allt vad fan det heter konstant analyserat hur det där med min rygg och mina ryggproblem egentligen fungerat. Och efter två och ett halvt års analys och en jävla massa tänk har jag kommit fram till slutsatsen att jag alltid kommer att vara tvungen att kämpa emot min kropp för att kunna fortsätta spela. Och att jag alltid kommer att leva med medvetandet om det kan komma en dag då jag inte längre kan spela cello över huvud taget, för att det gör för ont. Jag ser det som mycket sannolikt att denna dag kommer att komma innan jag är 5, om jag fortsätter att spela så mycket som jag måste i ett yrkesliv. Den dag jag inte längre kan spela cello kommer jag att bli väldigt ledsen. Men jag vill inte att den dagen också ska vara den dagen jag inte längre kan utföra mitt yrke. Jag vill inte leva i konstant rädsla för att inte kunna leva ett fullt yrkesliv, att rätt vad det är vara tvungen att avbryta min karriär och försöka hitta något annat vettigt och meningsfullt att försörja mig på de sista femton åren av mitt yrkesliv (om inte mer: jag tvivlar på att pensionsåldern kommer att förbli lika låg som den är idag).

Under de två veckor som gått sedan den här frågeställningen ("Är det verkligen det här jag vill göra?") började formas i mitt huvud har det sakta men väldigt säkert formats ett svar. Och nu har jag bestämt mig. Jag slutar. Jag vill inte bli yrkescellist. Men jag tänker fanimej fortsätta att vara cellist, och utvecklas som cellist, så länge jag kan.

Det känns ganska bra. Det känns alltid bättre när man har fattat ett beslut än när man är inne i själva beslutsprocessen. Jag kommer att gå kvar i Odense resten av höstterminen. I vår kommer jag att bo hemma i Borlänge, och förhoppningsvis jobba och tjäna lite pengar. Det kommer vara urtrist att bo hemma igen, jag kommer säkerligen känna mig instängd och rastlös. Till hösten nästa år börjar jag nog på en helt annan utbildning, antagligen något med språk, kan ni se mig som tysklärare t.ex.? Det kan jag iaf.

Det kommer ärligt talat också bli skönt att bo i Sverige igen, det här med danska har visat sig svårare än jag tror. Visst, att hålla ett enklare samtal går väl bra, men jag kan inte föra några längre resonemang av något slag, jag kan för tusan inte säga emot när någon säger något jag inte håller med om, för jag vet att jag kommer inte kunna argumentera för min ståndpunkt. Och det är fan frustrerande, det känns som att min intelligens sjunkit med en miljard procent i och med att jag förlorat verktyget att kunna uttrycka mig som folk. Jag kommer att bo mycket längre ifrån Henning och de av mina vänner som bor i Malmö. Det suger. Balle. Å andra sidan kommer jag att bo närmre de av mina vänner som bor i Dalarnadalarnadalarna och Bollnäs.


Gimli

Imorgon ska jag gå till receptionen och berätta att jag slutar och be om ett intyg på att jag gått här så att jag kan få CSN i framtiden. Och så måste jag säga upp lägenhet. Och fixa med flytt. Och en massa annat skit. Fan. Jag har ingen energi till allt jävla meck. Jag har dåligt med energi och motivation överlag nuförin. Idag skulle jag t.ex. ha övat. Det har jag inte gjort. Jag har kollat på South Park.

Oj. Det här inlägget blev långt. En kompakt textmassa. Jag klämmer in några fina bilder för att göra det mindre tråkigt att se på.


Tjejen med tandborsten. För att det är en så bra bild.

Hälsningar Paul