allt lidande är snart slut

Sjunga före är ju den magiska formeln, och Inge uppmanar mig ständigt. Jag kan erkänna att jag fuskar lite med det, men jag fick en uppenbarelse på senaste lektionen med Inge (som verkligen gick sisådär).

Jag sjunger som jag spelar.

Och det här är sjukt jävla jobbigt. Jag kan inte riktigt sjunga före. Det var en passage som jag spelade i Mozart A-durs andra sats, Inge stoppade mig och sjöng för mig precis hur jag hade spelat. "Så där sjunger ingen", kommenterade han sedan det med.
Det var då det slog mig - jag sjunger ju så!
Total förvirrelse. Men jag har funderat lite på det här. Jag tror att det har mycket att göra med mina tekniker för att memorera stycken. I mitt huvud har jag då melodin, och där har jag alla upp- och nedstråk, alla lägesväxlingar och de karakteristiska sätt de låter för att jag på så sätt minns var jag byter stråk eller läge och så vidare.

Fy i helvete. Jag måste ändra på detta. För nu sjunger jag som jag spelar fiol, för min egen tydlighets skull. Hur ska jag bryta detta mönster så jag kan spela som man sjunger istället? Jag tror bara att jag har medvetenheten om det är en klar förbättring... Men. Vadan!

Ojojoj.

/Ellen

Kära vänner,
det här kommer kanske lite som en chock för er men jag har beslutat mig för att hoppa av.
Varför? Många olika orsaker har lett fram till det. Själva tanken att man faktiskt kan sluta har inte kommit till mig förrän den senaste veckan men när jag väl hade börjat smaka på den kändes det helt rätt.
Någon jämförde det lite med en jordbävning, många många små saker som sker utan att man märker det men till slut brister det och då är det självklart vad som händer.

Jag är en person med väldigt breda intressen, musik är bara en av dem. Tyvärr har jag allt eftersom terminen gått insett att det roliga i musiken försvinner mer och mer och att pressen, det oändliga presterandet och mål som känns allt annat än uppnåeliga har tagit över. Jag älskar musik. och just därför kan jag inte hålla på med det proffessionellt.

Jag saknar så mycket känslan av att bli faschinerad av hur saker i naturen hänger ihop med varandra, känslan av att ha ett mål framför sig som man uppnår och sedan kan lämna något bakom sig. Känslan av att få ny kunskap. Till hösten blir det en ny utbildning, naturvetenskapligt. Och så en trevlig orkester att spela i på fritiden enbart för mitt eget nöjes skull.Kanske är det det att jag vet att det finns så mycket annat som skulle passa mig lika bra och som jag hellre arbetar med som gjorde att jag vågade ta steget.

Just nu är jag alltså arbetslös och skulle kunna vara panikslagen och rädd men jag är så fruktansvärt lättad och ser plötsligt massor av möjligheter med livet, till skillnad från i höstas då jag bara såg begränsningar, kunde inte göra något jag ville för jag kände mig tvungen att öva. jag är befriad och jag är glad.

Däremot ångrar jag ingenting av den tid som jag har satsat på musiken. Jag har lärt mig så otroligt mycket och lärt känna de bästa av människor. Jag ser det som en fin tid som nu är förbi men som jag alltid kommer bära med mig och se tillbaka på med glädje.

Alla ni där ute som övar, kämpa på! Det passade inte mig men jag är övertygad om att ni, om ni bara vill, kommer klara det här alldeles fantastiskt bra. Det är superkul att gå musikhögskola, trots allt.

Vi ses på sökningarna!
Stora kramar
er violast