allt lidande är snart slut

Jag tycker det skrivs allt mindre på bloggen... det tycker jag inte ær ok! Hur går det før alla med øvandet?? Och hur kænns det såhær infør jul/søkningar?
Jag kan sæga att jag har ett helvete innan jul med en sista vecka med fyra konserter med olika program, dæribland en konsert dær jag skall spela de två førsta satserna på Saint-Saëns cellokonsert. Jag har varit sjukt stressad då jag liksom inte ær førberedd nog eftersom jag vigt mitt liv till grundteknik de sista månaderna men nu ær det schemafritt den hær veckan så jag hoppas jag hinner øva en smula.... Jag sæger bara att det skall bli riktigt nice med jullov och ompyssling av førældrar etc..
I øvrigt så kænner jag att jag så sakteliga børjar førstå min kære lærare och hur han tænker med sin undervisning. Han har fått mig att børja inse att det ær jag som måste løsa mina egna problem och jag tycker jag børjar bli mer kreativ och kritisk i mitt tænkande. Sen om det ær någon detalj jag kør fast med kan jag sedan komma med den till lektionen och få en exakt beskrivning hur jag skall gå tillvæga før att løsa problemet. Sedan ær det ju så att min nya teknik fortfarande inte tål att man utsætter den før musikaliskt tænkande och stress så det får jag væl stå ut med och hoppas att det ger med sig så småningom..

Hoppas ni alla har det fint i svea rike!!

Kramar från Henkan

Alltså jag spelade på min førsta gemensam igår och ni kan inte ana hur det gick..... Allt som jag hittat sjælv och jobbat med metodiskt var som bortblåst. Jag undrar då hur jag skall øva før att kunna finna den avslappning jag ændå funnit i øvningsrummet den sista tiden? Det gæller æven mina lektioner vilka jag tycker inte ger mig så mcyket då vi mest sysslar med specifika detaljer nær det kænns som om det ær ngt annat med helhetsartat jag behøver. Visst så vet jag att det mesta hålls tillbaka av de kæra spænningar jag kæmpar mot och det kanske jag ær tvungen att fightas mot sjælv men det kænns ændå som jag skulle vilja att min Niels hade någon utvecklingplan før mig før som det ær nu kænns det som om det mesta jag lær mig listar jag ut sjælv... Några bra tips hur jag skall gøra??

Nu har jag äntligen fått tummen ur och tagit ett snack med Jaddan om vad som krävs för att söka Odense. Hon blev jättestressad: "Hur kan de kräva att du ska kunna de där styckena! Du har ju bara spelat i två år. Och det är redan på jullovet!" Hur som helst fick jag en tvåstämmig skitsvår Bachinvention och så ska jag fortsätta öva Schumann.

Så nu ska jag spela piano till det sprutar tangenter ur öronen på mig! Så får vi se hur det går.

Nu börjar musikerlivet! Jag ska vara en av de fyra som ska spela stråkkvartett med Lotta Engberg på "Lotta på Liseberg", julshowen. Massa fancy svenska artister, hårfix och smink och TV-inspelning och sändning och 4000 efter skatt, mat fest och bra kontakter för en och en halv dags jobb (:

Yeah, jag är pepp!
Fast jag är nervös. Nu gäller det ju att spela bra. vojne vojne.
Kram puss och klapp på er alla! Skriv lite i bloggen nu och berätta om hur ni har det däruppe i norr.
//Karin

Så. Jag lämnade ju in fiolen för att jag skulle få stallet lite sänkt eller filat på och möjligtvis sadeln också. Det slutade med att Wallmo bytte greppbräda och stall. Ett kalas på över 4000:-



Stallet blev faktiskt större än mindre och det berodde på att greppbrädan var såhär:



Ser ni tjockleksskillnaden? Min gamla greppbräda (som var originalgreppbrädan från 1915 för övrigt) var endast 3 mm tjock när den nya greppbrädan ligger på 5-6 mm. Dessutom satt den snett och dess lägsta punkt satt alldeles för nära mot sadeln jämfört mot stallet.

Alla nöjda och glada, fiolen kändes mycket skönare att spela på, fingrarna behövde inte alls samma muskelkraft och Ellen var mycket nöjd. Tills... Tills e-strängen låg och pressade mot greppbrädan i f-läge och det inte ens gick att föra ett papper under. Och det samma med a-strängen! Då blev Ellen en ledsen en. För det lät, rent ut sagt CRAP när jag spelade.

På torsdag ska jag till Wallmo igen och få det fixat, sadeln är förstås för låg. Tills dess fick jag leka min egen fiolbyggare, vilket jag gjorde först idag efter att ha låtit fiolen ligga två dagar bara för att jag blev så uppgiven. Så här fint blev det provosoriskt (och det funkar faktiskt, trots att två gamla a-strängar strök åt):



Vajert.

Puss och kram från Ellen (som tröttnat på att fiolen ska protestera så mycket...)